Umberto Giordano nådde sensationella framgångar med denna opera innan han fyllde trettio år. Han blev därmed odödlig och tillsammans med Mascagni, Leoncavallo och Puccini en av de fyra ljusaste lysande stjärnorna på “verismo-himlen”.
“Nemico della patria“
Den här arian och scenen för omedelbart tankarna till den brutala och iskalla Scarpia. Det är inte konstigt att originalen båda skrevs av Illica. Den kräver en baryton med en stark, dramatisk röst. Första delen av arian är dyster, andra delen visar en passionerad Gerard och arian avslutas med ett extatiskt rallentando på “tutte le genti amar”.
Lyssna på en imponerande tv-inspelning av Giuseppe Taddei, en stor sångare och utmärkt skådespelare. Han framförde de tre delarna med vokal och skådespelarprecision och skicklighet. Hans vokala och skådespelarmässiga scennärvaro i detta stycke är imponerande.
Nemico della patria – Taddei
“La mamma morta“
Denna aria av Maddalena består av två delar. I början finns en bitter anklagelse mot revolutionens grymheter, i den andra delen hör vi en extatisk kärlekshymn. Arien börjar med en ensam cello som börjar “Con espressione”. Maddalena börjar med tio toner som viskas på samma tonhöjd “La Mamma morta”, blek och uppgiven. Plötsligt och fylld av fasa accelererar musiken och hon ser framför sig det brinnande huset med sin familj. Skrämmande nog hör man i stråkarnas bleka tremolo det knastrande av elden. När Bersi nämns fladdrar värmen upp, men kort därefter vänder tonen tillbaka till bitterhet över att Bersi var tvungen att bära sin skönhet till brännmärke för att båda skulle överleva. En ensam viola med ett smärtsamt och tröstande motiv av fyra svävande toner leder in i den andra delen. Stämningen förändras inom några få takter. Maddalena sjunger om sin kärlek. Med en vacker passage “nei miei occhi” öppnas hjärtat bokstavligen. Därefter ökar Giordano tempot och intensiteten flera gånger och når den högsta tonen B i “Ah io son l’amor”. I slutet faller Maddalena tillbaka till resignationen från början med det grymma “e vi bacia la morte” (och döden kysser dig).
Om ni känner till filmen “Philadelphia” minns ni kanske Tom Hanks som förklarar scenen från Andrea Chenier “La Mamma morta”, sjungen av Maria Callas, för Denzel Washington.
La mamma morta – Callas
Come un bel di maggio – Chéniers stora avskedsaria
Denna berömda aria börjar i en stämning i moll (introducerad av en oändligt sorglig klarinett) och övergår i en passionerad extas i dur.
Hör denna scen i en vacker, nästan överväldigande tolkning av Jussi Björling. Han har aldrig sjungit Chenier i operahuset. Hans tolkning är övertygande med sin vackra linje och Björlings melankoliska klangfärg.
Come un bel di maggio – Björling
Lämna en kommentar
Want to join the discussion?Feel free to contribute!