TOLVSKILINGSOPERAN av Weill och Brecht – operaguide och synopsis

Operguide och synopsis till Weills och Brechts TOLVSKILINGSOPERAN

Trepennyoperans uppkomst var dramatisk. Alla förväntade sig ett misslyckande. Men premiären den 31 augusti 1928 blev en oväntad triumfatorisk succé och gjorde Kurt Weill och Bertold Brecht helt plötsligt berömda. Weills melodier blev populära och verket framfördes 10 000 gånger enbart under de första fem åren.

Innehåll

♪ Synopsis

♪ Kommentarer

♪ Akt I (Peachums tiggarbutik, Pollys och Mackies bröllop)

♪ Akt II (Avskedsscen, Mackies arrestering)

♪ Akt III (Jennys svek, finalen)

Highlights

♪ Der Haifisch hat Zähne (Mack the knife)

♪ Cannon song

♪ Månen över Soho

♪ Barbara Song

♪ Jenny’s Pirate Ballad

♪ Song om människans otillräckliga ansträngningar

Inspelningsrekommendation

♪ Inspelningsrekommendation

PREMIERE

1928, Berlin

LIBRETTO

Bertold Brecht, baserad på Beggar Opera av John Gay i samarbete med Elisabeth Hauptmann och texter av Karl Klammer

MAIN ROLES

Jonathan Peachum, ägare av företaget Beggar's Friend - Celia Peachum, hans fru - Polly Peachum, hennes dotter - Macheath. namngiven Mackie Messer, lönnmördare och gangster - Tiger Brown, polischef i London - Lucy, hennes dotter - Jenny, bordellägare och hora

REKOMMENDATION AV EN UPPTAGNING

CBS, med Lotte Lenya, Erich Schellow, Johanna von Koczian och Willy Trenk under ledning av Wilhelm Brückner-Rüggeberg och orkestern Sender Freies Berlin.

Samhällskritik

Verket är en produkt av Berlins “brinnande tjugotal”. Jazz, Art déco och lusten att njuta präglade dessa år. Men även världskrigets fasor och dess konsekvenser som hyperinflation, organiserad brottslighet, misär och psykiskt och fysiskt sönderslagna offer var fortfarande allestädes närvarande.

Den trettioårige Bertold Brecht var marxist och med sin Trepennieopera beskriver han ett samhälle som är sönderfrätt inifrån, där förändringar endast är möjliga genom att förändra systemet, det vill säga med en revolution av vilket slag som helst. Det är en värld utan socialt kitt. Ingen är skyldig den andre och alla är mutbara. Människans lägre instinkter drivs av borgerliga laster som girighet och fåfänga, men också av djupt mänskliga impulser som överlevnadsinstinkt och sexdrift.

Peachum står för den hycklande borgaren som känner sig överlägsen den lägre klassen (Macheath) men som i slutändan inte är något annat än en “rånare med Bibeln i handen”. Brecht låter Macheath till exempel fråga: “Vad är ett inbrott i en bank mot att en bank inrättas? I slutändan beter sig polisen som en gangster och horan som en borgardotter. Vissa rånar av nödvändighet, andra av girighet. Detta hyckleri hos bourgeoisin när den försöker skilja de två sakerna från varandra var vad Brecht ville avslöja.

Fem år efter premiären 1928 förbjöds verket av nationalsocialisterna. För fascisterna var det ett amoraliskt, nihilistiskt verk skapat av judar. För många av dem som var inblandade i premiären (de flesta av judiskt ursprung) var naziståren en skräck. Medan Weill och Brecht kunde emigrera till USA hamnade andra i koncentrationsläger. Ödet för premiärens Tiger Brown, Kurt Gerron, blev berömt. Han tvingades regissera den nazistiska propagandafilmen “Theresienstadt” 1944, som visar lyckliga judar i koncentrationslägren. Gerron mördades brutalt kort därefter i Auschwitz.

Originalet och “kopian” blev en sensation

Grunden till Trepennyoperan var ett befintligt verk. Brecht anpassade fritt handlingen i John Gays “Beggar’s opera”. Exakt 200 år tidigare hade Gay i London retat sig på pompa och ståt i Händels barockoperor. I stället för att spela i adelns miljö som i en Händelopera lät Gay handlingen utspela sig i den engelska huvudstadens hor- och tiggarmiljö. Framgången för denna parodi var så genomslagskraftig att den orsakade Händels operasällskap allvarlig ekonomisk skada. För publiken var det sensationellt att den underjordiska miljön skildrades på en teaterscen.

Även 200 år senare reagerade publiken på operans tema med samma häftighet. Orsaken till detta var inte bara den sociala miljön i TOLVSKILINGSOPERAN, utan också det faktum att tjugotalets klassiska opera låg långt ifrån den allmänna publikens smak och att kontrasten till Weills jazziga, nästan vulgära musik var dramatiskt stor.

En ambivalent triumf

Förberedelserna för operan överskuggades av dödsfall, inställda spelningar och sjukdom hos inblandade personer. Alla förväntade sig ett misslyckande. Men premiären den 31 augusti 1928 blev en oväntad triumfatorisk framgång och gjorde Kurt Weill och Bertold Brecht plötsligt berömda. Weills melodier blev populära och verket framfördes 10 000 gånger under de första fem åren. Brecht led av att musikens popularitet trängde verkets samhällskritik i bakgrunden, och publiken konsumerade i slutändan verket som en operett. Trettio år senare, i en bearbetning av Blitzstein på Broadway, skulle verket triumferande firas med över 2 000 föreställningar med en publik som inte var känd för sina revolutionära rörelser.

Musiken i Trepennyoper

Trepennyoperan var Weills andra verk i samarbete med Bert Brecht efter “Mahoganny”. Weills operaarbete dominerades redan av teman från samtidskritiken, hans kompositionsstil var rik på effekter och berikad med jazzelement. I och med Trepennyoperan nådde hans konstnärskap en magnifik höjdpunkt vid 28 års ålder.

Weill skrev musik med enkla men suggestiva melodier. Sångarna ackompanjeras av ett jazzband med nio musiker som inte sitter i orkesterdiket utan spelar sin musik på scenen. Bandet består av 2 saxofoner, 2 trumpetare, trombon, banjo, timpani, harmonium och ett piano som spelas av bandets sångare, även om instrumenteringen också kan anpassas.

Allting med det här arbetet var en stor risk. Sällan har musik komponerats så enkelt och så direkt (eller trivialt eller till och med vulgärt) utan att någonsin förlora sin konstnärliga kvalitet. Weill satte många märkliga toner, som till exempel dyker upp i ackord eller förfalskar melodilinjerna. Naturligtvis är ordet “opera” i verkets titel ironiskt menat; musikteater är ett lämpligare uttryck.

Weill satte musiken så att den kunde sjungas av skådespelare. Detta gällde särskilt rollernas tonala omfång, som även otränade sångare kunde bemästra.

Den episka teatern och alienationseffekten

Trepennyoperan avviker från det konventionella tillvägagångssättet för musikdramatik, som vi känner till från operagenren. Brecht krävde av kompositören och de utövande konstnärerna att de inte skulle tolka scenerna psykologiskt utan sociopolitiskt. Skådespelaren får inte vara uppslukad av sin roll. Följaktligen var det inte den empatiska operasångaren som var den ideala tolkaren av detta verk, utan den sjungande skådespelaren.

Brecht kallade denna nya genre för “episk teater”, och ett av dess centrala element var stilmedlet alienation. I Wikipedia definieras alienation på följande sätt: Brecht ville “distansera” eller “alienera” sin publik från karaktärerna och handlingen och på så sätt göra dem till observatörer som inte skulle engagera sig i eller sympatisera känslomässigt eller känna empati genom att individuellt identifiera sig med karaktärerna psykologiskt; han ville snarare att publiken intellektuellt skulle förstå karaktärernas dilemman och de fel som framkallade dessa dilemman och som exponerades i de dramatiska intrigerna. Genom att på detta sätt “distansera” sig känslomässigt från karaktärerna och handlingen på scenen skulle publiken kunna nå en sådan intellektuell nivå av förståelse (eller intellektuell empati); i teorin skulle de, samtidigt som de var känslomässigt alienerade från handlingen och karaktärerna, på en intellektuell nivå få möjlighet att både analysera och kanske till och med försöka förändra världen, vilket var Brechts sociala och politiska mål som dramatiker och drivkraften bakom hans dramaturgi.

Verket hade många fäder och mödrar

Förutom författarna till den ursprungliga formen (Gray och Pepusch) och den moderna formen (Brecht och Weill) måste Elisabeth Hauptmann, som skrev många texter som översättare av Beggar’s Opera, och Klammer, som översatte dikter av Francois Villon (valda av Brecht), nämnas. Den sistnämnda ledde till en upphovsrättslig stämning av Klammer, som senare tvingade Brecht att betala skadestånd.

Brechts förhållningssätt till innehållet i Trepennieoperan var djupt marxistiskt, men när det gällde ekonomin var Brecht en anpassningsbar kapitalist som krävde två tredjedelar av vinsten till sig själv. Weill fick en fjärdedel och Elisabeth Hauptmann 12,5 procent.

Språket i verket

Förhandsanmärkning: Språket i det här stycket är grovt. För att bevara autenticiteten använder synopsiset pjäsens ord.

Oversikt

Macks berömda Moritat – Mac the knife

Synopsis: En mässa i Soho. Tiggarna tigger, tjuvarna stjäl, hororna horar. En tivoli-sångerska sjunger Moritat om Mackie Messer, mördaren som dödar på beställning.

Und der Haifisch, der hat Zähne (Ballad om Mac the Knife)

En “Moritat” (som troligen kommer från ordet “mordgärning” eller “moral”) var en skräckballad som sjöngs på marknader och där sångaren ackompanjerades av fioler eller orglar.
Moritatet blev redan från början en populär sång par excellence och det mest kända stycket i TOLVSKILINGSOPERAN. Intressant nog fanns den här sången inte med i originalversionen. Den skrevs i sista stund eftersom skådespelaren Harald Paulsen insisterade på att vara den första skådespelaren som framförde en sång.

Stycket består av 6 verser och börjar med ackompanjemang av enbart harmonium. Med varje vers kommer fler av de totalt 9 instrumenten med. Weill skriver i början “i stil med en gatuorgel”. Rytmen utvecklas mer och mer till en foxtrot.

Vi hör den här sången i två versioner. Först hör vi versionen av den förste Macheath, Harald Paulsen, som vi har att tacka för att stycket existerar.

Der Haifisch hat Zähne – Paulsen

Hans roll senare i Tredje riket var dock sorglig. Han var en opportunist och ökänd som angivare.

Leonard Bernstein tog upp operan på 50-talet och bad Blitzstein skapa en engelsk version för Broadway. Blitzstein flyttade “Three Penny Opera” till New York 1870 och skrev texten på amerikansk slang. Lotte Lenya sjöng återigen Jenny som hon dör i premiären 30 år tidigare. Verket fick ett enormt genomslag i Amerika.

Många jazzmusiker uppskattade att Weill, till skillnad från andra europeiska kompositörer, verkligen skrev i jazzens stil och låten fick många bearbetningar av amerikanska jazzmusiker. År 1960 förde Ella Fitzgerald “Mack the knife” tillbaka till Berlin och fick en Grammy för det. Hennes tolkning vände tonarten kromatiskt ett steg högre med varje rad, totalt 11 gånger. Hisnande.

Mack the knife – Fitzgerald

 

Månen över Soho

Synopsis: Peachum driver tillsammans med sin fru en butik där han ger blivande tiggare rätt kläder och tilldelar dem sina distrikt. I gengäld måste de ge bort en del av sina eländiga inkomster. Deras dotter Polly kom inte hem den kvällen, de fruktar det värsta.

Det här numret är en underbar karikatyr av konventionell opera. Medan vi upplever magiska fullmånenätter i Bellinis Norma (och många andra operor) är Weills måne över Soho en grotesk grimas på natthimlen.

Anstatt, dass … Das ist der Mond über Soho (No They Can’t Song)

 

Synopsis: Polly Peachum var borta eftersom hon firade sitt bröllop i ett sjabbigt häststall i Soho med kniven Mackie, med civilnamn Macheath. Macheaths skurkaktiga vänner stal bröllopspresenterna och sjöng en bröllopssång för dem.

Weill skrev medvetet denna körsång med många fel toner. De ölglada bröllopsgästernas jubel är lika patetiska som deras känslor för bröllopsparet.

Bröllopssång för de mindre bemedlade – Brückner

 

Lotte Lenya

Synopsis: För att skapa stämning sjunger Polly piraten Jennys sång. Det är en ballad om en barflicka som i själva verket är en pirat som hjälper de anländande piraterna att plundra staden.

Denna ballad om pirat-Jenny var ursprungligen avsedd för Pollys figur. Men på grund av den stora framgången för Lotte Lenya (den första Jenny) gavs den senare till denna figur.

Lotte Lenya (den borgerliga Charlotte Blamauer) var inte bara den första Jenny, utan också Kurt Weills hustru. Hon sjöng också denna roll i den första filmatiseringen 1931. Vi ser nästa låt från denna film. Brechts stilgrepp om alienation är särskilt imponerande i denna sång: Lenyas skådespeleri är begränsat till ett absolut minimum.

Meine Herren heute sehen Sie mich Gläser abwaschen (PIRATE JENNY) – Lenya

 

Den medryckande kanonsången

Synopsis: Bröllopsgästerna tar en rysning när Tiger Brown dyker upp, Londons fruktade polischef. Han är en gammal vän till Macheath och har bara kommit för att gratulera. Tillsammans sjunger de två gamla krigskamraterna kanonsången.

Den så kallade Cannon Song är en gripande ragtime med en medryckande refräng, skriven i tempot av en foxtrot.

Vi hör en engelsk version.

The tropps live under (CANON SONG) – Julia / Sabin

Synopsis: Macheath och Polly är lyckliga för ett ögonblick.

Weill överraskar oss med en nästan romantisk kärlekssång. Delar av sången är sånglikt komponerad och andra är skrivna i en sprechgesang (mer talat än sjunget), en stil som ofta användes i dessa års kabaréer.

Siehst Du den Mond über Soho (LIEBESLIED) – Schellow / Koczian

 

 

Den berömda “Barbara-sången”

Synopsis: Polly låtsas vara en tjej som precis som alla andra bara vill hitta en man.

I den här sången ser vi exemplariskt hur den episka teatern krävde av skådespelaren att denne skulle inta en förmedlande roll. Det handlade inte om att dyka in i karaktärens känslomässiga värld, utan snarare om att visa upp personen. Vi ser Lotte Lenya igen.

Einst glaubte ich, als ich noch unschuldig war (BARBARA SONG) – Lenya

 

Vi hör en andra, svepande tolkning av Megan Mullally, en välkänd amerikansk skådespelerska. När det gäller tolkning och instrumentering skiljer sig den här inspelningen dock mycket från Lotte Lenyas tidigare version.

Barbara song (på engelska) – Mullally

 

Synopsis: När hon är tillbaka hos sina föräldrar berättar Polly om bröllopet. Peachum är förtvivlad, han hade hoppats på sin dotter som hjälp i sin ålder. Med Bibeln i handen profeterar han henne en dålig framtid. Han varnar henne för att världen är dålig och att människan är ond.

Was ich möchte, ist es viel? – Koczian

Avsked med Polly – på Fausts vis

Synopsis: Nu gör Peachum allt han kan för att sätta Macheath bakom galler. Han har till och med övertygat Tiger Brown att arrestera hans vän. Macheath får reda på det och går under jorden och gömmer sig. Önskefullt tar Polly farväl av sin man.

Pollys avsked är en parodi på Gretchens monolog från Faust.

Er kommt nicht wieder (POLLYS FAREWELL SONG) – Koczian

 

Synopsis: Peachums fru har mutat bordellägaren Jenny att rapportera till polisen så fort Macheath dyker upp på bordellen. Jenny är säker på att han kommer att dyka upp eftersom sexlusten kommer att leda honom hit.

Da ist nun einer schon der Satan selber (Ballad om sexuell besatthet) – Hesterberg

 

 

De lämpliga låttitlarna

Synopsis: Som en sak i taget, strax efter att han dyker upp. Nostalgiskt minns de två tiden då han var hennes brutala beskyddare och hon prostituerade sig för honom.

Namnen på låtarna som “Canon song” eller som här “Pimp Ballad” var kortfattade och bidrog till att göra låtarna populära. Den här låten är komponerad i stil med en tango.

I den här inspelningen hör vi Lotte Lenya igen. Denna inspelning är från femtiotalet, mer än 20 år efter det första framförandet och den första filmatiseringen 1931. Lenyas röst var nu mycket djupare och hon kunde inte längre sjunga alla sånger i den ursprungliga tonhöjden.

Det fanns en tid och nu är allt borta (Tango-Ballad) – Lenya / Merrill

 

Jennys piratballad

Synopsis: Och utan att tveka ringer Jenny till polisen. Snart kommer Macheath att föras bort.

Sjörövarballaden börjar ackompanjerad av ett till synes stämningslöst piano. Detta grymma stycke sjöngs senare av många skådespelerskor. Den är komponerad i den karakteristiska sprechgesang.

Meine Herren heute sehen Sie mich Gläser abwaschen (Ballad om omoraliska vinster) – Lenya

 

Hyllning av välstånd

Synopsis: Macheath överlämnar sig till sitt öde.

Tillsammans med ett pianostycke i stil med jazzig lättmusik hör vi Macheaths “Praise of Prosperity” (som dock gör dig lat), som sjungs med banditens storhet.

Da preist man man uns das Leben großer Geister (Ballad om det nådiga livet)

 

 

Synopsis: Han får besök av Lucy Brown, polischefens dotter. Hon är gravid av honom. När Polly dyker upp är hon rasande och de slåss avundsjukt.

Den här duetten ska också förstås som en parodi på operaduetter. Det är ett tjat mellan två “marknadskvinnor”. I inspelningen hör vi, det märks, två professionella sångare.

Da preist man uns das Leben großer Geister (Duett om svartsjuka) – Bernsteiner-Licht / Akselrod

 

 

Först kommer mat, sedan kommer moralen

Synopsis: Lucy svär att hon ska hämnas på Polly. Hon pressar sin far att se till att Macheath kommer ut ur fängelset. Detta sker och snart är Macheath tillbaka hos Jenny. Där filosoferar de om vad människan lever på. De är överens om att först kommer maten och sedan moralen!

En del av Brechts verser blev ordspråkliga aforismer som blev en del av det tyska språket. Den mest kända och som fortfarande används idag var den om “äta och moral”. För att förstärka effekten av orden på teatern lät Brecht skriva ut viktiga formuleringar på band och hängde dem bredvid scenen.

Ihr Herrn, die ihr uns lehrt, wie man brav leben (Andra finalen) – Rasp

Peachums hot

Synopsis: Peachum ger inte upp. Han hotar polischefen att störa drottningens kommande kröningsfirande med sina tiggare.

Musiken i detta stycke ska påminna om paraden i ett fackeltåg och återspeglar stämningen i tiggarens hotade marsch. Texten av Brecht är fantastisk, kören ändras fyra gånger och blir mer och mer cynisk:

För denna dystra tillvaro är människan aldrig tillräckligt skarp.
Därför är hans motstånd svagt Mot hans trick och bluff.

För denna dystra tillvaro är människan aldrig ond nog.
Även om hans envishet kan vara härlig.

För denna dystra tillvaro är människan aldrig tillräckligt ömklig.
Allt hans dystra tillvaro är en massa skitsnack.

För denna dystra tillvaro är människan inte tillräckligt bra ännu
Gör det utan hjälp Slå honom i huvudet

Der Mensch lebt durch den Kopf (Sång om den mänskliga strävandets otillräcklighet)

 

 

Jenny förråder Macheaths en andra gång

Synopsis: En gång till blir Macheath förrådd av hororna när han besöker bordellen.

Jenny sjunger om människans fåfänga vars ambitioner leder henne till ruin. Detta öde har drabbat Salomon, Caesar, Kleopatra och nu Macheath. Hon rättfärdigar således att det är hon som slutligen levererar sin före detta älskare till galgen.

Ihr saht den weisen Salomo (SALOMON SONG) – Lemper

 

Synopsis: Den här gången döms han till döden. Han saknar pengar för att muta vakterna för ett flyktförsök och leds till galgen. Alla väntar på honom vid avrättningsplatsen. När snaran läggs runt hans hals meddelar Peachum att Macheath har blivit benådad av drottningen. En ridande budbärare dyker upp.

Genom att förädla Macheath ville Brecht sätta rånarna och överklassen på lika villkor. Systemet kan alltså inte reformera sig självt, utan förändringen måste åstadkommas genom en revolution. Detta marxistiska synsätt är den socialrevolutionära aspekten av denna opera.

Naturligtvis är Riding Messenger också en parodi på Opera Seria där gudarna i en överraskande vändning av handlingen ger ett lyckligt slut, “lieto fine” som åstadkoms av “Deus ex machina”. Men kontexten i denna opera är grotesk och förvandlar vändningen till satir.

Horch, horch, horch (Den beridna budbäraren)

 

Synopsis: Han meddelar att drottningen i samband med sin kröning har beslutat att Macheath inte bara ska få frihet, utan också få en adelstitel, ett appanage och ett slott. Operan avslutas med en stor koral av alla deltagare: Låt oss bekämpa orättvisan, men med måtta, för den kommer att frysa ihjäl om den lämnas ensam.

Verfolgt das Unrecht nicht zu sehr (DREIGROSCHEN FINALE) SCHLUSSCHORAL

 

Inspelningsrekommendation av operan TOLVSKILINGSOPERAN

på tyska:

CBS, med Lotte Lenya, Erich Schellow, Johanna von Koczian och Willy Trenk under ledning av Wilhelm Brückner-Rüggeberg och orkestern Sender Freies Berlin.

på engelska:

TPR, Lotte Lenya, Scott Merrill, Martin Wolfson, Beatrice Arthur under ledning av Samuel Matlovski.

Peter Lutz, opera-inside, operaguiden på nätet om TOLVSKILINGSOPERAN av Kurt Weill och Bert Brecht.