AH FORS’È LUI … SEMPRE LIBERA – en aria från operan La Traviata

Operaguiden online för Verdis aria SEMPRE LIBERA

Läs intressanta fakta och lyssna på fantastiska YouTube-videor om den berömda arian “SEMPRE LIBERA” och “AH FORS È LUI”.

Om du vill höra mer om operan La Traviata kan du klicka på länken till operaporträttet

Aria – Synopsis och Bakgrund

Synopsis: Alfredo befinner sig i Violettas salong. Han erkänner för henne att han har älskat henne i hemlighet under en längre tid. Violetta, den parisiska kurtisanen och societetsdamen, känner sig attraherad av Alfredo och känner för första gången i sitt liv ett behov av kärlek, men vet också om sin allvarliga sjukdom. I denna passage slits hon mellan en spirande kärlek (ah fors è lui) och ett obundet liv (sempre libera).

Denna aria är den längsta i sitt slag som Verdi har skrivit. Den varar över 10 minuter (inklusive recitativ) och kräver att sångaren har högsta röstförmåga samt stor uthållighet.

Denna scen av Violetta består av två delar: den börjar med en eftertänksam “ah fors è lui”, ett lyriskt stycke som måste sjungas med vacker klangkvalitet och färger.

Den följs av “Sempre libera”, som kräver en koloratursopranens förmåga med många virtuosa löpningar och höga toner. Förutom dessa vokala förmågor måste sångaren ge rollen en enorm dramatisk drivkraft, som måste förmedla till lyssnaren Violettas känslomässiga nödläge, som slits mellan kärlek, tragedi (sjukdom) och livsglädje, vilket leder till en extatisk stretta som avslutar detta fantastiska stycke.

Ah fors è lui

Arien börjar med ett frågande motiv i hornen. “A fors è lui” är skriven i moll vilket speglar Violettas desperata hopp. Den börjar i p och dolcissimo:

För Violetta är det en känslig dröm som hon måste sjunga om så ömt att den inte spricker. Med omnämnandet av Alfredo (lui, che modesto) blir rösten fastare och går över i den känslosamma cantilenan “ah quel amor”, som vävs in i en öm prickig flöjtmelodi. Efter en upprepning avslutar Violetta denna första del med en kort kadens.

Sempre libera

Plötsligt sliter Verdi Violetta ur sin dröm och hon ropar “Follie”. Bitterhet finns i hennes röst. Koloraturerna på “Vortici” och “Perir” uttrycker den smärta hon känner. Den följande koloraturkedjan på “Gioir” svänger upp till det höga D-dur och leder sedan in i allegro brillante i arian “Sempre libera”. Musiken övergår till salongsstämning med orkesterns berusande valsrytm. De många koloraturerna är svåra och måste sjungas elegant och lätt. En virtuos kadens leder till rekapitulationen av “Sempre libera”. Kaskader av höga toner med C:n och D:n följer och leder till en extatisk stretta (il mio pensier) som består av snabba löpningar med virtuosa ornament som grace notes och triller:

Aria – texten till SEMPRE LIBERA

È strano! è strano! in core
Scolpiti ho quegli accenti!
Sarìa per me sventura un serio amore?
Che risolvi, o turbata anima mia?
Null’uomo ancora t’accendeva O gioia
Ch’io non conobbi, essere amata amando!
E sdegnarla poss’io
Per l’aride follie del viver mio?

Ah, fors’è lui che l’anima
Solinga ne’ tumulti
Godea sovente pingere
De’ suoi colori occulti!
Lui che modesto e vigile
All’egre soglie ascese,
E nuova febbre accese,
Destandomi all’amor.
A quell’amor ch’è palpito
Dell’universo intero,
Misterioso, altero,
Croce e delizia al cor.
A me fanciulla, un candido
E trepido desire
Questi effigiò dolcissimo
Signor dell’avvenire,
Quando ne’ cieli il raggio
Di sua beltà vedea,
E tutta me pascea
Di quel divino error.
Sentìa che amore è palpito
Dell’universo intero,
Misterioso, altero,
Croce e delizia al cor!

Follie! follie delirio vano è questo!
Povera donna, sola
Abbandonata in questo
Popoloso deserto
Che appellano Parigi,
Che spero or più?
Che far degg’io!
Gioire,
Di voluttà nei vortici perire.
Sempre libera degg’io
Folleggiar di gioia in gioia,
Vo’ che scorra il viver mio
Pei sentieri del piacer,
Nasca il giorno, o il giorno muoia,
Sempre lieta ne’ ritrovi
A diletti sempre nuovi
Dee volare il mio pensier.

Så konstigt det är … så konstigt!
Dessa ord är inristade i mitt hjärta!
Skulle en sann kärlek föra mig olycka med sig?
Vad tror du, o min oroliga ande?
Ingen man har tidigare antänt en sådan låga.
Åh, glädje …
Jag visste aldrig …
Att älska och bli älskad!
Kan jag förakta detta
För ett liv av steril njutning?

Var detta mannen mitt hjärta,
Ensam i mängden,
som jag många gånger fick måla
I vaga, mystiska färger?
Den här mannen, så vaksam men ändå tillbakadragen,
Som hemsökte min sjuksäng
och vände min feber
till kärlekens brinnande låga!
Den kärleken,
Hela världens puls,
Mystisk, ouppnåelig,
Mitt hjärtas plåga och glädje.

Det är vansinne! Det är tomt delirium!
En stackars, ensam kvinna
Övergiven i denna myllrande öken
De kallar Paris!
Vad kan jag hoppas? Vad ska jag göra?
Njut av mig själv! Låt dig hänga med i virveln
Njutningens och drunkna där!
Njut av mig själv!

Fri och planlös måste jag flyga
Från njutning till njutning,
Skimma ytan.
På livets primrose path.
Varje dag gryr,
Som varje dag dör,
vänder jag mig glatt till de nya glädjeämnena
som får min själ att sväva upp.

Skriven för en “dramatisk koloratursopran”

Rollen Violetta är skriven för en dramatisk koloratursopran. Den dramatiska koloratursopranen måste ha både koloraturförmåga och förmågan att behärska dramatiska uttryck med en större röstvolym. Om denna röst också kan sjunga lyriska partier, så kan det hända att den “dramatiska koloratursopranen” kan sjunga en bred repertoar.

Kända tolkningar av SEMPRE LIBERA

Du får höra den första versionen av Maria Callas. Hon var en av de största tolkarna av Violetta. Med sin enorma röstförmåga kunde hon fängsla både i koloraturpartiet och i det dramatiska området. Särskilt hennes Traviata från Lissabon blev en legend. Läs mer om det i porträttet av denna opera.

Sempre libera (1) – Callas

Nästa inspelning är av Magda Olivero (1910-2014). Hon hade en hängiven skara anhängare som avgudade henne. Hennes karriär varade länge, till exempel sjöng hon sin debut på Met Opera med 65 (!) år i rollen som Tosca. Lyssna på det gripande rollporträttet och hennes virtuosa tolkning.

Sempre libera (2) – Olivero

Därefter följer en underbar “Sempre libera” av Angela Gheorgiu i en inspelning från 1995. Födelsen av den totala inspelningen av Traviata har något magiskt över sig. Den avgörande händelsen var hennes möte med Georg Solti. Solti ville producera sin första Traviata vid 84 års ålder med nya artister och träffade Angela Gheorgiu. Vid en utfrågning övertygade hon honom genast, han var förtjust. Premiärkvällen var en triumf och resten är en legend:

Sempre libera (3) – Gheorgiu / Solti

Därefter hör du Diana Damrau. Tyskan var länge förknippad med rollen som Königin der Nacht. Hennes stora koloraturförmåga och den mödosamma behärskningen av höga toner gjorde det möjligt för henne att sjunga denna extremt svåra Mozart-aria på ett briljant sätt. Lyssna på henne i Sempre libera.

Sempre libera (4) – Damrau

I utdragen till “Sempre libera” hittar du nu fyra historiska ljuddokument, vart och ett med “Assolutas”. Ett med den berömda Nellie Melba, en av de största sopranrösterna som någonsin spelats in. Lyssna på inspelningen från 1906 av “Ah, forse lui…sempre libera”. Kesting: “Det deklamatoriska patoset i början kunde knappast ha uttryckts mer angeläget med rent vokala medel”.

Ah, fors’è lui…sempre libera (5) – Melba

En andra med Rosa Ponselle, som tillsammans med Nellie Melba kanske är den största av den italienska disciplinen under den “gyllene eran”. Än idag sjunger sopranerna Melbas kadens av Lucias galna aria (lyssna på min blogg om Lucia di Lammermoor, andra delen). Men låt oss komma till Traviata med Kesting:s ord: “… och ändå är det den mest spännande Violetta av alla kompletta inspelningar (bara när jag hör Callas vill jag glömma det). Den otroligt ifrågasättande tonen i “è strano” produceras enbart av det skimrande ljudet. Den expressiva accentueringen av “Ah, fors’ è lui” är oförglömlig. Vilka bågar och vilken ljudutveckling med “ah! Quell’amore”! Vilken uppmuntrande kärleksgalenskap i “follie”-skrik.” Hör Rosa Ponselle.

Ah, fors’è lui…sempre libera (6) – Ponselle

I nummer tre hör du Lilli Lehman. Hon föddes 1848, hennes konst är djupt rotad i 1800-talet, till exempel sjöng hon vid premiären av Bayreuthfestivalen, som Richard Wagner personligen ledde. Hon är den enda sångerska från den första Wagnergenerationen från vilken det finns inspelningar, hon blev därmed “stilistiskt inflytelserik för en generation” (Fischer). Lili Lehmanns repertoar var mycket stor. “Det finns två inspelningsserier av henne från åren 1905 och 1906, då hon redan närmade sig sin 60-årsdag, som kan ge ett intryck av denna stora sångarpersonlighet. (Fischer, grosse Stimmen), varav “den pianobekanta inspelningen av “Fors è lui” hör till de stora Lehmann-skivorna” (Kesting).

Ah, fors’è lui…sempre libera (7) – Lehmann (Lili)

Licia Albanese sjunger sempre libera med högt tempo och mycket eld. Arien spelas under Toscaninis ledning. Toscanini (1867-1957) kände Verdi personligen. “När Toscanini redan i unga år var en respekterad kapellmästare återvände Toscanini tillfälligt till sin stol i cellosektionen på Scala och deltog som cellist i premiären av Verdis Otello (La Scala, Milano, 1887) under ledning av kompositören. Verdi, som vanligtvis klagade över att dirigenterna aldrig verkade intresserade av att dirigera hans partitur på det sätt som han hade skrivit dem, blev imponerad av rapporter från Arrigo Boito om “Toscaninis förmåga att tolka hans partitur” (källa: Wikipedia) Toscanini var berömd för den trohet mot verken som han tillämpade på dem.

Sempre libera (8) – Albanese

Peter Lutz, opera-inside, operaguiden online till arian “SEMPRE LIBERA” från operan La Traviata.