Best of Opera – DE VÄSTA SKÖNASTE SORGLIGA ARIOR – Topp 10

Action: På natten i Don Pasquales hus. Ernesto sitter på packade resväskor och vill emigrera till Amerika. Han känner sig övergiven av sina egna och är dödligt olycklig eftersom äktenskapet med den älskade Norina har blivit omöjligt.

Donizetti ger oss något ovanligt i denna aria. Ett djupt sorgligt trumpetsolo leder oss in i Ernestos stämning. Normalt sett förknippar lyssnaren inte detta instrument med dessa känslor. Donizetti provocerade förmodligen medvetet fram denna effekt för att betona komplexiteten i berättelsen, som är tänkt att vara mer än bara en komedi om förväxlad identitet.

Florez presenterar oss en sårbar men inte sentimental Ernesto. Rekapitativet i den första delen är magnifikt tolkat och får en att känna den övergivna och förrådda personens förtvivlan (“Povero Ernesto”), och i slutet av den långa arian visar han ett felfri och mödosamt högt C.

Action: Iphigénie är förtvivlad. Efter sina föräldrar tror hon också att hennes bror är död. Fortfarande svävar Tantalus förbannelse över familjen. Hon vill inte leva vidare och vänder sig till gudinnan Diana, hon ska förena henne med sin bror Orest i livet efter detta.

Iphigenias stora da-capo-aria (A-B-A) i första akten, där prästinnan ber gudinnan Diana att låta henne dö, präglas av en enkel och ädel enkelhet. Det är en “Aria di cantilena” komponerad i långsamt tempo och med långa linjer som ska sjungas med perfekt legato.

Efter den sprudlande “Pour mon âme” övergår librettot skickligt till absolut kontrast. Donizetti var medveten om att en bra komedi behöver mänskliga känslor. Detta ögonblick tillhandahålls av den djupt sorgliga “Il faut partir”, en annan höjdpunkt i denna opera. Stycket, som badar i ett dystert f-moll, introduceras och ackompanjeras av ett melankoliskt solo av engelskhornet. inför den första föreställningen av Candide hade rollbesättningsteamet stora svårigheter att hitta en lämplig sångare som kunde hantera de höga tonerna. Barbara Cook var den första cunegonden. Bernstein valde personligen ut henne och coachade henne för denna svåra roll. Cook jämförde senare att sjunga denna pjäs med en atletisk stor ansträngning.

Action:Hans familj förbjuder Candide från ovärdigt umgänge med Cunegonde och jagar bort honom. Han är djupt ledsen över att behöva lämna Cunegonde. Men han vill se framåt, lärde inte doktor Pangloss honom optimism? Han tror på det öde som för honom håller den bästa av alla möjliga världar.

Candides karaktär, med sin allvarliga musik, påminner omedelbart om Mozarts tenorroller som Don Ottavio eller Belmonte. Liksom i “Don Giovanni” och “Kidnappningen från Seraglio” är det en allvarlig roll i en tragisk komedi, med andra ord en karaktär från opera seria som ofrivilligt hamnar i en opera buffa. Det är Candides tragedi att hans älskade inte är ett alter ego som Konstanze eller Donna Anna, utan bara en listig, lyxberoende Cunegonde.

Action: Elsas bror är död och hon misstänks vara ansvarig. Kungen ska döma Elsa inför domarträdet. Elsa får möjlighet att försvara sig i rätten. Hon dyker upp och gör ett frånvarande intryck, fortfarande chockad av sin brors död.

Efter en kort introduktion av flöjter och stråkar börjar Elsa sin dröm med en ren och lysande röst. Det långsamma tempot förstärker känslan av ensamhet. Det följande avsnittet innehåller ett storslaget crescendo. Det börjar med “da drang aus meinem Stöhnen” och avslutas med “in die Lüfte”, vackert ackompanjerat av surrande violiner. Elsa sjunker in i sömnen och en vacker orkesterövergång leder in i gralmotivet. Hennes vision börjar…

Janowitz tolkning av denna aria är helt enkelt magnifik. Vi hör Elsas renhet, sårbarhet och självförtroende i denna aria. Hennes crescendo är hisnande och slutet är världsfrånvänt.

Action: Tamino och Papageno leds till nästa prov. De tre pojkarna dyker upp och ger de två sina instrument. Förtjust spelar Tamino på flöjten och Pamina dyker upp, attraherad av ljudet. När hon vänder sig till Tamino förblir han tyst och Pamina tror att hon har förlorat hans kärlek. Hon vet inte att Taminos tystnad är en del av provet.

Denna aria är skriven i en djupt sorglig g-moll, med en melodi som har långa linjer i pianot. Fraserna ska vara vackert formade och varje vokal ska sjungas ut. Orkestern börjar i ett långsamt andante med ett gravmarschliknande motiv. Ledningarna på “fühls” och “hin” i den första versen ger stycket en oändligt smärtsam karaktär som står i kontrast till det varma höga B:et på “Liebe” i den andra versen. Detta följs av en härligt nostalgisk “Nimmer kommet ihr, Wonnestunden”. I nästa passage frågar Tamina otroligt nog Tamino “Fühlst Du nicht der Liebe sehnen” och vid ordet “Liebe” låter det höga B:et bara sorgligt och resignerat. Vid passagen “so will Ruh im Tode sein” blir musiken spöklik och blek. De eteriska pianissimo-tonsprången verkar redan ljuda från livet efter döden.

Lyssna på Barbara Bonneys vackra tolkning, den är mycket lyrisk trots det snabba tempot.

Action: Magdalena sörjer sina föräldrars öde, som omkom i revolutionens tumult. Nu har även hennes älskare Andrea Chénier arresterats av jakobinerna. Hon söker upp åklagaren Gérard och ber honom släppa Chénier. Gérard bekänner sin kärlek till Maddalena och Maddalena erbjuder honom sedan en kärleksnatt om han släpper Chénier.

Denna aria av Maddalena består av två delar. I början finns en bitter anklagelse mot revolutionens grymheter, i den andra delen hör vi en extatisk kärlekshymn. Arien börjar med en ensam cello som inleder “Con espressione”. Maddalena börjar med tio toner som viskas på samma tonhöjd “La Mamma morta”, blek och uppgiven. Plötsligt och fylld av fasa accelererar musiken och hon ser framför sig det brinnande huset med sin familj. Skrämmande nog hör man i stråkarnas bleka tremolo det knastrande av elden. När Bersi nämns fladdrar värmen upp, men kort därefter vänder tonen tillbaka till bitterhet över att Bersi var tvungen att bära sin skönhet på marknaden för att båda skulle överleva. En ensam viola med ett smärtsamt och tröstande motiv av fyra svävande toner leder in i den andra delen. Stämningen förändras inom några få takter. Maddalena sjunger om sin kärlek. Med en vacker passage “nei miei occhi” öppnas hjärtat bokstavligen. Därefter ökar Giordano tempot, intensiteten ökar flera gånger och når sin höjdpunkt med den högsta tonen B på “Ah io son l’amor”. I slutet faller Maddalena tillbaka till resignationen från början med det hemska “e vi bacia la morte” och det kysser dig till döds.

Om du känner till filmen “Philadelphia” kommer du kanske ihåg hur Tom Hanks förklarar scenen från Andrea Chenier “La Mamma morta” för Denzel Washington, imponerande sjungen av Maria Callas.

Action: Kort innan hon gifter sig med Rinaldo har Almirena kidnappats av Armida. Hon sitter sorgset i trädgården till Armidas palats.

Lascia ch’io pianga är en av George Frederic Händels mest kända arior. Han komponerade den redan 1705 och förvandlade den till en klagoaria för Rinaldo. Händel lyckades skriva en aria som berör genom sin enkelhet. Han skrev arian i form av en sarabande, en trippelmetri med en sträckning av den andra takttiden. Kombinationen med den typiska kromatiken i notföljden och de effektiva ¼-pauserna resulterar i det berömda suckande motivet i Händels Lamento. Vi hör denna effekt redan i början.

Denna aria är ett av de mest unika styckena i operalitteraturen. Den sjungande maskinen Olympia är på scenen i en halvtimme och säger länge bara “oui”. Slutligen vaknar hon till och börjar sjunga. Offenbach tecknade naturligtvis en karikatyr av sångarna på Grand Opéra; koloratursångerskan behöver bara spolas upp och hon producerar toner som en automat. Arien är virtuos med många koloraturer och samtidigt måste sångerskan med sin röst imitera den hackiga sången och de mekaniska dansrörelserna hos en marionett, precis som kompositören på ett genialt sätt hade satt den i toner. Detta är en stor utmaning för sångerskan vid liveframträdanden.

Denna aria har spelats in av otaliga sångare. Lyssna på den tolkad av den amerikanska sopranen Marilyn Horne. Hon gör utan ornamentering i första delen, vilket understryker styckets enkelhet. Vibratot är mycket uttrycksfullt och hennes fantastiska teknik tillåter henne vackra trillningar i mittpartiet.

Action: I grevinnans rum. Grevinnan lider av sin mans illojalitet och vill hellre dö än att fortsätta leva ovärdigt.

I denna aria saknar grevinnan de tider då greven älskade henne innerligt. Utan tvekan är “Porgi amor” en av operans höjdpunkter och ett av de vackraste lyriska stycken som skrivits för sopran. Musiken står i dur, även om grevinnans stämning är sorgsen och kontemplativ, är detta kanske till och med charmen med detta stycke. Arien börjar i piano och kulminerar i mitten med den hjärtskärande dödsönskan “O mi lascia almen morir” som upprepas två gånger, ackompanjerad av klarinettens överjordiska, smärtsamma kantilena. “Porgi amor” är grevinnans första framträdande. Hon är ensam på scenen och måste genast sjunga operans vackraste aria, vissa sångare har respekt för detta stycke på grund av det. I övrigt finns det inga stora vokala svårigheter, det är en enkel cavatina och dess längd är jämförelsevis kort. Men som alltid med Mozart är de enkla sakerna de svåraste.

Lyssna på denna aria i Elisabeth Schwarzkopfs underbara, melankoliska och oslagbara tolkning. Varje ord får en vacker klangfärg. Hennes andning är omärklig och det stora legato får musiken att lysa med vackra långa fraseringar.

Action: Violetta befinner sig i sitt sovrum. Hon är försvagad och läkaren viskar till Annina att hon bara har några timmar kvar att leva. Violetta läser brevet från Germont. Hon får veta att Duphol hade utkämpat en duell med Alfredo och blivit allvarligt skadad. Alfredo hade sedan flytt utomlands. George Germont själv hade insett sitt misstag och förklarade allt i ett brev till sin son och bad honom komma till Violetta. Djupt bedrövad känner Violetta att det är för sent.

När Violetta läser Germonts brev hör vi kärlekstemat klinga ömt i stråkarna. Nu börjar en av operalitteraturens stora avskedsarior, inledd av oboe och ackompanjerad av sexton dämpade stråkar. Violettas sång spelas ibland runt av cor anglais, ibland dubbleras den. Den första strofen låter dyster i moll, den andra förvandlad i dur.