Best of Opera – DE VÄSTA SKÖNASTE KÄRLEKSARIORNA för tenor – Topp 10

Action: Cavaradossi målar en bild av madonnan i kyrkan, som han har dekorerat med Tosca och en annan, okänd skönhet som ofta besöker kyrkan. Han tänker på sin älskade Floria Tosca.

Denna aria av Cavaradossi är en höjdpunkt i operan och spelas tidigt i första akten. Precis som Verdi gjorde Puccini ibland narr av att straffa de notoriska eftersläntrarna.

Arien “Recondita armonia” måste sjungas kontemplativt av tenoren, en eftertanke utan brådska. Puccini skriver in “con dolcezza” i partituret för orkestern. Vackra detaljer måste framhävas, t.ex. bokstäverna “R” i “ardente” och “bruna” som beskriver Tosca. Cavaradossi måste sjunga exakt, precis som målaren arbetar med ett exakt öga. Därför måste tenoren sjunga fraserna “tu azzurro hai l’occhio” (Attavanti) och “Tosca hai l’occhio nero” på olika sätt, eftersom det är tydligt att Cavaradossi älskar Tosca.

Denna vackra tenoraria från första akten är ett paradnummer för många tenorer vid reciteringar. Lyssna på den stora arian “Recondita armonia” som sjungs av Jussi Björling. Han var en av de största Puccini-tenorerna. Hans röst hade en silverfärgad timbre och dess höga toner var av enastående kvalitet.

Action:Aida, dotter till den etiopiske kungen Amonasro, lever som slav vid det egyptiska hovet. De etiopiska krigarna invaderar Egypten för att befria Aida. Den egyptiske officeren Radames drömmer om att återvända till sin hemliga kärlek Aida, som är laurendrejerad från försvarsslaget.

Verdi presenterar rollen som Radames med betydande svårigheter. Rollen är skriven för en “lirico spinto”, en “ungdomlig heroisk tenor”. Radames måste inte bara kunna sjunga de stora heroiska ariorna, utan också vara övertygande i lyriska pianopassager. Tenorrösten måste vara hörbar ovanför skarpa trumpetljud och kunna hålla jämna steg med träblåsarnas värme. Tenoren måste också vara säker i de höga tonerna. Redan i början måste Radames sjunga den stora arian “Celeste Aida” utan att bli sjungen. Vissa tenorer anser att Celeste Aida är Verdis svåraste tenoraria.” Anna Netrebkos brevscen är helt enkelt magnifik. Hon behärskar de intima delarna av detta stycke, hennes sång är subtil, pianona är hisnande, för att lite senare i stor glöd producera extatiska topptoner från sin fulla hals i stor glöd.

Action: Lisa har blivit förälskad i ambassadören Sou-Chong. De två inser sin ömsesidiga kärlek och bestämmer sig för att åka till Kina tillsammans. Där måste Lisa inse klyftan mellan deras kulturer, vilket gör henne deprimerad. Familjeöverhuvudet Tschang, kräver att prinsen ska gifta sig med fyra manchuriska kvinnor enligt landets lagar, Lisa skulle då bli den femte hustrun. Prinsen börjar inse hur hopplös situationen är. Lisa är olycklig i det främmande landet och är full av längtan efter sitt wienerhemland. Än en gång försöker prinsen trösta henne och åberopar sin kärlek.

Den här sången var praktiskt taget notisidentisk och fanns redan i det tidigare verket “of the yellow jacket”, men uppmärksammades knappast. I remaken av “Land of Smiles” blev detta stycke det gyllene numret. För detta måste man verkligen ge tenoren Richard Tauber stor förtjänst. Tauber hade redan på tjugotalet samarbetat med Lehar i fyra operetter, och de för Tauber skräddarsydda sångerna placerades vanligen i andra akten och fick smeknamnet “Tauber Lieder”. Tauber-låten “Dein ist mein ganzes Herz” är den mest kända och en av de mest kända tenorstyckena någonsin.

Orkestern inleder denna aria med ett vemodigt kromatiskt ackord. Lehar leder avsiktligt arian till det höga A-dur. Lehar skrev många arior för tenoren Richard Tauber. Hans vackraste läge var det mellersta registret och hans svaghet var det höga registret. Därför går den här arian inte längre än till det höga A-slaget. Det konstnärliga samarbetet mellan Tauber och Lehar var symbiotiskt i högsta grad. År 1920 sjöng Richard Tauber för första gången en operett av Lehar och fick omedelbar framgång. Lehar led av operettgenrens nedgång och det var först med Tauber som Lehar kunde återvända till de tidiga framgångarna med Den glada änkan.

Handlingen: För ett värdshus i Amiens. En fanfare tillkännager att en diligens anländer. Ur denna framträder Manon och hennes bror Lescaut, som stannar för en övernattning. Des Grieux får syn på den unga Manon och blir genast förälskad i henne. När Lescaut går till värdshuset för att ta hand om övernattningen är hon ensam ett ögonblick och Des Grieux närmar sig henne. Han får reda på hennes namn och att hon kommer att åka iväg nästa dag för att gå till klostret på sin fars order. Des Grieux erbjuder henne sin hjälp för att undkomma sitt öde. Manon vill veta vad han heter och lovar att återvända på kvällen. Snart avbryts de, hennes bror har återvänt och leder henne till sitt rum. Des Grieux stannar kvar. Han tänker på den vackra unga kvinnan och rapsar.

Arien som nu följer är det mest kända stycket i denna opera och den första berömda arian som Puccini, som då var 33 år gammal, skrev….. Den ¾-metern ger stycket en lummig, drömmande karaktär. Orkesterackompanjemanget av melodin är mycket rikt, stämningen av de ackompanjerande instrumenten med delade strängar sträcker sig över flera oktaver, vilket understryker Lescauts passion med toner i extrema register.

I den andra delen citerar Des Grieux ömt och hänfört Manons motiv “Manon Lescaut mi chiamo” om och om igen, med vilket hon hade presenterat sig själv. Det är en överraskande effekt som gör att denna aria nästan framstår som en duett. Den tredje delen, “O susurro gentil, deh! Non cessar!“, som upprepas flera gånger, avslutas med ett passionerat högt B som sjungs med verve:

Action:Filosofen Colline kommer hem. Han är på dåligt humör eftersom han inte kunde pantsätta något i pantbanken eftersom den var stängd på julafton. Endast musikern Schaunard kunde tjäna något och tar med sig vin, ved och lite pengar. Så de bestämmer sig för att tillbringa julafton på Café Momus. De avbryts av deras hyresvärd Benoit, som skickar en påminnelse om den för länge sedan försenade hyran. De gör sig av med honom och går till caféet. Endast Rodolfo stannar kvar, eftersom han fortfarande måste avsluta en artikel. Det knackar på dörren. Det är Mimi, sömmerskan från lägenheten bredvid. Hon frågar efter en lampa för det släckta ljuset. Mimi känner sig svag och Rodolfo tar hand om henne. De två pratar om sina liv och sina drömmar. Rodolfo börjar och berättar om sig själv, poeten, drömmarnas miljonär.

Arien börjar pianissimo och dolcissimo och den första delen avslutas med ett vackert rallentando när Rodolfo pekar på den vackra månen som romantiskt skimrar in i rummet (“e qui la luna”). Rodolfo presenterar sig själv med ett uttrycksfullt “Chi son” där han beskriver sig själv som poet och fattig konstnär. I den tredje delen berättar han om sina drömmar, som kulminerar härligt i ordet “Millionaria“. I den fjärde delen sjunger han om Mimi, som han just har träffat. Oändligt romantiskt uppstår den berömda slutsekvensen med det höga C (Ma il furto non m’accora, poiché, poichè v’ha preso stanza, la speranza).

Många experter anser att Pavarotti är den bästa Rodolfo i inspelningshistorien. Med Kestings ord: “Schlechthin überragend, auch und gerade darstellisch setzt sich Pavarotti als Rodolfo unter Karajan in Szene. Det är ett av de sällsynta röstporträtt som gör karaktären synlig. I ingen annan inspelning – La fille du régiment undantaget – har han sjungit friare och lösare, i ingen med en rikare färgpalett.”

Action: I trädgården bakom Reichs hus. Junker Spärlich vill bjuda Anna på en serenad, när han avbryts av dr Cajus, som planerar samma sak. Fenton hade också samma idé, vid hans framträdande gömmer sig hans två rivaler och lyssnar på honom.

Ledsagad av fågelkvitter i orkestern sjunger Fenton en romantisk serenad. Denna aria kommer förmodligen för alltid att förknippas med Fritz Wunderlich, som med sin rösts smältbarhet och genuina musikalitet formade denna serenad inte till ett sentimentalt sentimentalt stycke, utan till en själslig romantik.

Action: Faust har gjort en pakt med Mephisto. Mephisto hjälper den åldrande vetenskapsmannen till en kärleksbeziheung. I gengäld tillhör hans själ honom i livet efter döden. Mephisto får Margarete att framträda vid spinnhjulet som en vision. Faust är trollbunden och hänförd. Han skriver snabbt under Mefistos papper och i gengäld får han en föryngringsdryck som han girigt dricker. Nästa dag ser Faust Margareta och närmar sig henne. Men hon avvisar honom, varpå Faust inte låter sig nedslås utan älskar henne ännu mer. Faust dyker upp i hennes trädgård nästa dag tillsammans med Mefisto. Mefisto ger sig av för att skaffa en gåva till Margareta. Under tiden är Faust ensam, och hans förväntan på att återse Margareta är stor.

Ett kännetecken för denna berömda aria är att tenoren ackompanjeras av en soloviolin, som spelar runt hans röst under hela stycket. Berlioz ansåg att detta konststycke av Gounod “gör mycket mer skada än nytta för helheten, och jag tror att sångaren Duprez hade rätt, som en dag, när ett instrumentalt solo i orkestern ackompanjerade honom i en romans, sade: “Detta djävulens instrument, med sina löpningar och variationer, irriterar mig som en fluga som surrar runt mitt huvud och försöker sätta sig på min näsa”. Conde kontrade att Gounod med violinen sade det som orden bara till hälften kunde säga ” ce que les mots ne disent qu’à demi”. Fausts ord är andliga och uttrycksfulla. Ord som “Innocente et divine” eller “Que de richesse” ger sångaren möjlighet att visa sin rösts subtilitet och rikedom. Intensiteten ökar stadigt fram till arians klimatiska höjdpunkt med det spektakulära höga C, som bör sjungas smakfullt och på intet sätt bör göras grov och applåderande, vilket skulle förstöra stämningen i detta stycke. Stycket avslutas vackert med soloviolin i adagio.

Björlings tolkning är kanske oslagbar. Han har spelat in denna aria upprepade gånger. Lyssna och titta på inspelningen från en tv-produktion. Vi noterar en osäker blick i början, men sedan bedrar Björling lyssnaren från första sekunden. Han förvandlas till en öm, romantisk älskare. Hans sång och spel är av stor naturlighet, liksom det höga C:et i slutet. Detta framförande, tillsammans med Carusos tolkning, är och var en blåkopia för alla tenorer som följde efter dem.

Action: Don Giovanni befann sig i Donna Annas sovrum. När Don Giovanni vill lämna rummet försöker Donna Anna hindra honom. Hon vill veta vad han heter. Ljudet väcker kommendanten, Donna Annas far. Han inser situationen och attackerar förföraren med sitt svärd. I duellen knivhugger Don Giovanni kommendatören. Donna Anna ger sig iväg med sin fästman Don Ottavio för att hitta mördaren. Don Ottavio tröstar sin älskade och vill hämnas hennes fars död.

En av Mozarts berömda tenorarier. Don Ottavio präglas av två känslor, å ena sidan plikten att hämnas och å andra sidan kärleken till Donna Anna. Dessa känslor måste sjungas med en aristokratisk värdighet. Arien börjar med ett varmt expressivt tema, dolce e espressivo, ackompanjerat av ett vackert motiv i stråkarna. Ariens andra del är tillägnad hämnd. Musiken blir mer upprörd. En virtuos körning visar en upprörd och bestämd Don Ottavio. Den här arian är en prövosten för tenorer. Den kräver oändlig andning, koloraturförmåga och förmågan att klara av stora tonsprång. Alla ingredienser som får även erfarna sångare att svettas.

För många var Mc Cormacks tolkning av den här arian 1916 den gyllene standarden. Kesting räknar den till de bästa inspelningarna: “Den som till exempel vill förstå att ett säkert centrerat rundat F’ i en tenorröst är viktigare än ett C”, hur klangfullt det än är, lyssna på Mc Cormacks hållande toner, som slås med en klockas resonans. Mc Cormack överträffar alla andra sångare i denna aria.”

Action: Dagen för sångtävlingen har kommit. Beckmesser och Walther von Stoltzing presenterar sin prissång. Sångaren äger Evas hand. Walther börjar sin sång. Redan efter den första strofen går ett mumlande av förvåning genom publiken och Meistersingers skara, som ökar efter den andra strofen. Efter den tredje strofen finns det ingen tvekan om vinnaren.

I gungande rytm och ackompanjerad av stråkarnas ömma pizzicato och träblåsarnas ljuvliga interjektioner utspelar sig Susannas rosenaria. Det är en vacker, lyrisk kärleksförklaring till hennes framtida make Figaro och en utopi om en värld där klasskillnader inte längre existerar. Arien är en viktig vilopunkt i operan.

Preislied består av tre strofer som ständigt ökar i tempo, volym och intensitet. Det är en angelägen och romantisk Heldentenor-aria som måste sjungas i det vackraste legato och får sin skönhet inte minst från det magnifika ackompanjemanget.

Hör Placido Domingo i detta effektfulla stycke i inspelningen under ledning av Eugen Jochum. Den spansktalande tenoren var inte den ideala Walther ur idiomatisk synvinkel, men ingen tenor kunde mäta sig med skönheten och prakten i hans tolkning av Preislied.