Best of Opera – DEN SKÖNASTE KÄRLEKSARIASEN för sopran – Topp 10

Action: Pinkerton, en amerikansk marinofficer, är stationerad i Nagasaki och låter äktenskapsförmedlaren Goro visa honom ett lantställe som han har köpt. Goro har också ordnat så att den femtonåriga Cio-cio-san blir hans fru. Goro meddelar att Butterfly har anlänt. Hon dyker upp tillsammans med sina vänner och är glad över att få följa med sin framtida make.

Butterflys ankomst är en av de vackraste scenerna som Puccini har skrivit. Cio-cio-sans entré är effektivt skriven och samtidigt rörande. Hon är lycklig (“Jag är den lyckligaste flickan i Japan”) och sjunger en vacker aria tillsammans med sina vänners kör. Orkesterns musik är fantastisk; Puccini låter tre solosträngare (en vardera av viola, violin och cello) sjunga den oändliga melodin parallellt med Cio-cio-sans röst.

Denna scen väcker tankar om “La bohème” hos många lyssnare. Puccini citerar upprepade gånger musikaliska teman och motiv från den japanska kulturen i operan. Vi finner ett vackert exempel i slutet av denna passage, där Puccini avslutar Cio-cio-sans aria med ett himmelskt motiv. Det består av en pentatonisk melodi som spelas av harpa, flöjter och glockenspel, en instrumentationskombination som Puccini lånat från japansk musik.

Lyssna på denna inspirerade och gripande scen med Mirella Freni. Magiskt hur hon trollar fram det berömda höga D (3:15).

Action: Tatyana tog en promenad med Onegin, hon kände sig märkligt attraherad av honom, medan Onegin gick kyligt bredvid henne. På kvällen i sitt rum kan hon inte somna. Den känsliga Tatjana inser att hon har blivit förälskad i Onegin. Hon sätter sig vid sitt skrivbord och skriver ett hänfört kärleksbrev. Först på morgonen får hon det överlämnat till Onegin.

Brevscenen är en av operahistoriens stora monologer. Tatjana går igenom alla känslotillstånd i denna berömda scen – från hopplös förtvivlan till extatisk upprymdhet. Monologen är uppdelad i fyra avsnitt, som var och en kan stå för sig själv. Inledningen beskriver Tatjanas glödande längtan. Stråkarnas vibrerande tremolo återspeglar inre oro och disharmoni. Orkesterintroduktionens övergång till snabba sextondelsnoter med plockade åttondelsnoter av den upprörda hjärtslagen efterliknar hennes upprördhet över huruvida hon ska skriva brevet eller inte. Snart sätter Tatjana in sin resolution, “Puskai pogibnu y” (och om det vore mitt slut). Sjungandet blir mer febrigt, ökar i vågor till det höga esset och slutar med beslutet att omedelbart sätta sig vid skrivbordet “vezdye, on predo mnoyu!” (Överallt ser jag honom!). När Tatjana sätter sig vid skrivbordet tystnar hon, orkestern lugnar ner sig och börjar en ny introduktion, denna gång tyst.

Tatjana tar pennan i handen, men efter några takter upphör sången. Vad ska hon skriva? Onegins motiv dyker upp, sjunget ömt flera gånger i oboen.

Men hon tvekar: “ne v silakh ya vladyet svoyei dushoi!” (Jag har inte styrka att tvinga mitt hjärta). Vad är alternativet? Tjajkovskij citerar Tatjanas ensamhetsmotiv i flöjterna:

Med Onegins motiv i orkestern börjar hon skriva “zachem vi posetili nas?” (Varför kom du till oss?), hon blottar allt. Hon skriver bekännelsen till sin själsliga ångest. Tjajkovskij ökar tempot mer och mer, musiken blir mer och mer angelägen. Sedan ändras stämningen plötsligt när oboen sjunger kärleksbekännelsen som motiv:

Tatjana tar upp motivet först tveksamt och ömt: “Kto ti: moi angel li khranitel” (Vem är du? Min skyddsängel eller en listig frestare?) Rädslan för att bli avvisad är stor, men hon vill försöka. När hon skriver under brevet ljuder härliga mässingsblås och jublande stråkar och Tatjana avslutar arian med darrande ord.

Anna Netrebkos brevscen är helt enkelt magnifik. Hon behärskar de intima delarna av detta stycke, hennes sång är subtil, pianon är hisnande, för att lite senare producera extatiska topptoner i stor glöd från sin fulla strupe.

Action: På bröllopsdagen försöker Don Giovanni förföra bruden Zerlina. Denne har bjudit in bröllopsfesten till sitt slott. I trädgården gör brudgummen Masetto en scen åt sin framtid eftersom han misstänker att hon vill svara på hans närmanden. Zerlina svär honom trohet.

Det här stycket är en av Mozarts magiska kärlekssånger. Även om Zerlina lindar sin Masetto runt fingret i den här arian och Mozart komponerade retande moment med trillingar, är det ändå en vacker kärleksaria. Mozarts vackra idé med solocellon, som ömt smeker hennes röst under denna aria, förtjänar ett särskilt omnämnande.

Vi hör Lucia Popp sjunga arian med en varm och lysande röst.

Action: Klockan ringer, Paul väntar redan på Marietta. Han tittar på bilden av sin avlidna hustru Marie och är lycklig över att Gud har gett henne tillbaka till honom! Marietta kommer in och den fascinerade Paul förundras över henne, så bedrägligt lik hans Marie. När han ger henne en halsduk och hon kastar den över sig själv utbrister han extatiskt: “Marie!”. Marietta är en dansare som är på genomresa i Brygge under en förlovning. När hon ser en luta i lägenheten sjunger hon glatt en sång för Paul. Paul blir rörd, det är exakt den sång som Marie också brukade sjunga.

Detta stycke är Korngolds mest kända någonsin. Det är ett nostalgiskt solostycke (som förvandlas till en duett) mitt i ett psykodrama. Styckets karaktär är sångliknande eller till och med operettliknande. Redan i början gnistrar orkestern, med glockenspel, celesta och harpa, en typisk senromantisk färgning. Celestans klockor framkallar en romantisk, nästan barnsligt naiv stämning.

En soloversion för sopran, som Schwarzkopf sjunger himmelskt, i långsamt tempo. Hennes längtansfulla röst, som är hes av spänning, är i ordets bästa bemärkelse smäktande.

Action: Pizarro, guvernören för statsfängelset, har godtyckligt låst in sin politiska fiende Florestan i fängelsets högsäkerhetsavdelning. Han har fått panik eftersom ministern har aviserat en inspektion och därmed skulle upptäcka att Florestan är olagligt fängslad. Han har beslutat att Florestan måste dö och beordrar Rocco att döda fången. Men den senare vägrar. Pizarro beordrar Rocco att gräva en grav och säger att han kommer att utföra mordet själv. (Nu har alter bråttom) Leonore, Florestans hustru, har låtit sig anställas som fångvaktare. Hon hörde samtalet och måste nu skynda sig att rädda sin man. Kärleken ger henne styrka till hopp.

Leonores stora aria består av tre delar: Den stora arianiska arianan är uppbyggd av tre delar: recitativ, kavatina och cabaletta. I denna form beskrivs Leonores grundläggande känslor – indignation, hopp, extas. Den musik Beethoven skrev till den utvecklar en expressivitet genom sitt förkrossande och samtidigt rörande uttryck. Det är ett sju minuter långt parforceframträdande av sångaren som kräver både högsta dramatiska uttryckskraft och innerlig lyrik. Adagio som följer är en av de absolut vackraste passagerna i denna opera. Leonores musik och ord är fulla av gripande hopp och tillförsikt.

Action: Manrico har förälskat sig i Leonora, som bor vid hovet hos Conte di Luna, hans dödsfiende. Leonora besvarar känslorna. För att besöka henne har han förklätt sig till en trubadur. Leonora befinner sig på slottets gård på kvällen och sjunger om sin kärlek till den mystiska trubaduren som trätt in i hennes liv.

Det här stycket består av en långsam cavatina och en snabb caballetta.

Ett kort klarinettmotiv för oss till den nattliga scenen i den avskilda trädgården, romantiskt upplyst av en skimrande fullmåne. I början av cavatinan skissar sångaren den nattliga stämningen med ett mjukt och lätt “Notte placida” (tyst natt) som övergår till ett bredare “Ciel sereno” (klar himmel) till ett lysande “La luna viso argenteo” (månens silvriga ansikte). En fermata på “Muto” leder till B-stämman, den mystiska trubadurens minnen “Dolci s’udirò” (Ljuvligt och ömt lät strängarna på en luta ljuda) som sjungs med stor känsla. Den första delen upprepar sig Cavatina avslutas med en stor och extatisk kadens som leder till det höga D-dur.

Medan det i den första delen var en kontemplativ, bredflytande stämning som stod i förgrunden, ändras formen i cabaletten till en snabb koloraturaria. Leonora uttrycker sin glädje med triller och en stor slutlig expansion i högt C. Det virtuosa stycket är mycket krävande. Virtuosstycket är mycket krävande för sångaren och måste sjungas med perfekt legato för att bibehålla elegansen utan att koloraturerna tappar i glans.

Leonora var den roll med vilken Price blev en stjärna: Efter en framgångsrik föreställning i Verona bjöds hon in till Met av Met:s dåvarande direktör Rudolf Bing. Trovatore under säsongen 60/61 innebar hennes Met-debut för både Corelli och Price. Detta slutade med en oförglömlig triumfatorisk framgång för Price. Den sista ovationen vid föreställningen i januari 1961 varade i 40 minuter, en av de längsta i Met-historien. Hör hennes magnifika röst i den tv-sända versionen från 1963, från Metropolitan Opera.

Action: Prästinnan måste förföra Samson för att komma bakom hans hemlighet om hans styrka. Dalila tvivlar på att hennes förtrollning fortfarande fungerar på Samson. Samson framstår som full av tvivel, då han vet att han förråder sitt folk. Dalila uppvaktar honom, men Samson avvisar henne. Dalila försöker sig på medlidande, men Samson vill förbli stark. Ändå bekänner han sin kärlek till henne. Dalila ser nu sin chans och lovar honom extas, nu handlar det om Samson.

Dalila kanske inte är kär i Samson, men hon hyser ändå känslor för honom och försöker förföra Samson med sin varma, erotiska röst. Orkesterns ackompanjemang är känsligt, ibland lekfullt, och saknar helt och hållet mässingsinstrument och slagverk. Saint-Saëns beteckning för framförandet är “dolcissimo e cantabile”. Rösten och orkestern lyser i lysande dur. Orkestern spelar svällande och avtagande ackord som imiterar en mild, böljande bris, en allegori för skönhet och förförelse.

Men Dalila har ännu inte nått sin slutdestination. Hon måste komma bakom Simsons hemlighet. Sött, nästan bönfallande, ber hon Samson att tala till henne, att torka hennes tårar. Tonen blir mer angelägen och hon upprepar det extatiska “versez moi l’ivresse” (Fyll mig med lycka) med vilket hon vill vinna Samson. En vacker passage av klarinetten tar upp temat på ett smärtsamt ljuvligt sätt. Den andra delen tar återigen upp temat från den första delen. Orkesterns klang förändras mer och mer med förföriska orientaliska figurer tills de västerländska harmonierna åter hörs i den sista delen. I slutet kapitulerar Simson, stycket blir en duett och han pinar “Dalila, je t’aime” flera gånger.

Elina Garanca har en förförisk, ganska ljus mezzosopran som lyser vackert i den här arian.

Action:Den unga spelmannen Cherubino har retat upp greven och måste ta värnplikt på hans befallning. Han tar farväl av grevinnan med rörande ord.

Cherubino är en byxroll för en ung sopran. Han är grevens pageboy och i en ålder då känslorna vaknar. “Voi che sapete” är en sjungande kärleksförklaring från en tonåring till alla kvinnor. Mozart komponerade denna rörande scen i en naiv, barnslig ton. Arien inleds med en graciös melodi ackompanjerad av synkoperade violiner som imiterar en gitarr som spelas av Susanna. Med tiden blir musiken mer intensiv. Mozart modulerar melodin i små steg, vilket framkallar en passionerad, uppåtstigande stämning och ger karaktären Cherubino en utomvärldslig glöd.

Lyssna och se en magisk och hypnotiskt sjungen tolkning av Maria Ewing i Jean-Pierre Ponnelles filmatisering.

Action: I greve Almavivas slott. Tjänarna Figaro och Susanna planerar sitt bröllop. Figaro har fått reda på att hans blivande hustru har ett umgänge med greven. Han är utom sig. Han vill observera mötet i hemlighet. Men det hela är ett bedrägeri för att lura greven, Susanna har förklätt sig till grevinna. Susanna vet att Figaro gömmer sig bakom buskarna och arian är en kärleksförklaring till honom.

I gungande rytm och ackompanjerad av stråkens ömma pizzicato och träblåsarnas vackra interjektioner, utvecklas Susannas rosenaria. Det är en vacker, lyrisk kärleksförklaring till hennes framtida make Figaro och en utopi om en värld där klasskillnader inte längre existerar. Arien är en viktig vilopunkt i operan.

Rosenarien har sjungits av få så intimt som av Lucia Popp, kanske var hon den bästa Susanna på skiva/cd.