Pagliacci_Leoncavallo

Pagliacci var ett genidrag från ungdomen. Leoncavallo var 33 år gammal när han komponerade detta mästerverk. Han hade sin berömmelse att tacka för ett enda värde och hela sitt liv sökte Leoncavallo efter en andra “Pagliacci”. Han delade detta öde med Pietro Mascagni, som två år tidigare skrivit verismons andra stora verk “Cavalleria rusticana”.

 
 
 

 
 
 

Den berömda prologen

Tonio kliver fram framför ridån och förklarar vad pjäsen handlar om. Det är det verkliga livet som visas, ingenting är fejkat. Istället för förklädnad ska man se in i skådespelarnas själ.
Denna unika prolog “Si puo, Signore” introducerar operan. Istället för en klassisk orkesterförspelning en talad uvertyr. En vacker och överraskande effekt!

Leonard Warren var en av de stora amerikanska barytonerna. Hans strålande höga toner var särskilt anmärkningsvärda. Han nådde till och med höga C, vilket inte är tillgängligt varje dag ens för många erfarna tenorer.

Si puo, Signore (Prologo) – Warren

 
 
 
 
 
 

 

Neddas samvetskonflikt

Detta stycke är också känt som “Balatella”, “en enkel sång”. Detta är det dock inte. En titt på texten visar oss att Nedda är rädd för Canios svartsjuka (brutale come egli è; brutal som han är). En fågelflock sänker sig över henne och hennes humör ljusnar i den följande “Stridono lassu”. Flimrande strängar och harpmusik spårar fågelflockens vingslag. Tonerna är långsvingande till en början, men blir kortare och kortare för att ge en dramatisk effekt. Nedda vill göra som fåglarna och fly till friheten, och arian slutar i en triumferande avslutning.

Lyssna på Maria Callas i en gripande inspelning. Hennes tilltal till fågeln förändras från en vacker trill till extas. Hon har aldrig sjungit Nedda på scenen. Kanske för att Pagliacci anses vara tenorens opera, där tenoren får all uppmärksamhet?

Stridono lassu – Callas

 
 
 
 
 
 
 

Vesti la giubba – Pagliaccios kollaps

De sista verserna i dessa arior är imponerande och har blivit rättvist berömda (ridi pagliaccio):
 
Och sedan skrattar Pagliaccio,
över din krossade kärlek,
skratta åt lidandet
som har förgiftat ditt hjärta.
 

Tenorens förmåga att uttrycka känslorna maximalt krävs i denna aria. Leoncavallo skrev vid denna punkt “med sanna tårar”. Här måste artisten avslöja Canios själ och få hans ångest att verka verklig. Leoncavallo förberedde denna scen med ett stort crescendo och dubblerade tenorens röst med orkestern för att överväldiga lyssnaren med clownens känslor.

Det är inte tekniskt svårt och ändå skiljer det vetet från agnarna när det gäller vem som har den dramatiska rösten som kan beröra lyssnaren.

Låt oss lyssna på tre inspelningar av denna aria. Vi börjar med Carusos berömda version.

Med inspelningen av “Vesti la giubba” skrev Enrico Caruso historia. Låt oss låta Jürgen Kesting tala: “Den 17 mars 1907 gjordes Carusos mest berömda och betydelsefulla inspelning. Det är Lamento av Canio från Pagliacci med det oefterhärmliga snyftandet och det desperata skrattet efter frasen ‘bah, si tu forse un uom’. Den långa frasen “sul tuo amore infranto”, som ska utvecklas med stor klang, Caruso formar, hörbart medryckt av det han sjunger och lider av att sjunga, i ett enda andetag och med en enorm, rentav extatisk fonation”.

För övrigt var denna inspelning från 1907 den första skiva som såldes i mer än en miljon exemplar!

Recitar…vesti la giubba – Caruso

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *