3 odödliga stycken från Massenets opera MANON – med de bästa tolkningarna från YouTube (Hits, Best of)

Massenets Manon är en av den franska operans absoluta höjdpunkter. Rollen som Manon är ett av de mest imponerande rollporträtten i operalitteraturen. Upplev den magnifika idérikedom som Massenet komponerade i denna opera.

Manons berömda avsked – “Adieu notre petite table”

“Adieu notre petite table” är en av Manons berömda arior. Den beskriver Manons inre konflikt mellan hennes ärliga kärlek till Des Grieux och hennes önskan om en glamorös framtid. I denna scen går Manon alltså igenom en berg- och dalbana av känslor. I början är hon rörd av sin kärlek till Grieux (“Mon pauvre chevalier… j’aime”), sedan osäkerhet (“Je ne suis digne de lui”). Men sedan eldas hon upp av löftet om ett liv i storstadens lyx, och arian når sin höjdpunkt på ordet “beauté” i ett högt B-dur. Brétigny-motivet dyker upp och för några ögonblick njuter hon av den ljuva förväntan på sin ljusa framtid. Men snart blir hon överväldigad (överväldigad?) av melankoliska känslor av avsked (“Adieu notre petite table”). Hon inser att hon har köpt sin drottningdröm dyrt, nämligen med förlusten av sin kärlek.

Stora delar av denna aria är skriven i piano. Det är uppriktiga ord vars känslor gång på gång speglas i orkestern. Den spanska sångerskan Victoria de los Angeles (1923-2005) anses av många experter vara den bästa tolkaren av rollen som Manon. Kesting motiverar detta på följande sätt: “Victoria de los Angeles var sångerskan för intima toner, för allt det lyriska och lugna i musiken. Hennes unika och omisskännliga timbre låg i en mantel av sammet”. Stratton talar om “en röst för öm penumbra och mild suggestion”. Detta är de idealiska förutsättningarna för denna intima nyckelscen av Manon. Låt oss höra Victoria de los Angeles i en liveinspelning som exemplifierar vad som sagts.

Allons! … Adieu, notre petite table – de los Angeles

Massenets magnifika drömaria

Drömrian är en av de mest kända ariorna i den vanliga tenorrepertoaren. Den kräver otrolig finess och precision, inte bara i tonhöjd utan även i resonans och andning. Massenet förädlade denna delikata, pianistiska aria med ett förtrollande orkesterackompanjemang. “Orkesterackompanjemanget är fängslande med de höga iriserande dämpade violinerna, till vilka Massenet tillför ljushet med flöjt och oboe. Den är komponerad utan basar, och tenormelodin är också återhållsam, vilket ger intryck av att arian kan ta fart när som helst.” (Abbate / Parker, “History of Opera”).

Lyssna på inspelningen i en helt enkelt magnifik tolkning av Jussi Björling. Lägg märke till det underbara och uttrycksfulla ritardando vid ca 2:00 eller det hisnande diminuendo i slutet. Björling anses av många vara 1900-talets bästa Verdi-tenor. Tyvärr sjöng han aldrig Manon på scenen.

En fermant les yeux – Björling.

“Ah fuyez douce images” – ännu ett genidrag av Massenet

Liksom drömarrian är detta stycke en introspektiv reflektion av hans känslomässiga värld. Det har gått två år sedan Manon lämnade honom. Han är fortfarande besatt av henne. Efter en takt av recitativet påpekar Des Grieux “Je suis seul” (“Jag är ensam”). När han berömmer sitt beslut att tjäna Gud (“C’est le moment suprême”) spelar orkestern kärleksmusik och tycks motsäga Des Grieux.

Hans vision av Manon (“Ah fuyez douce images”) börjar ömt och pianissimo. Senare blir musiken mer intensiv och visar den smärta som känslorna för Manon fortfarande framkallar. I mittdelen leker han med Manons motiv och han förbannar till och med Manon utan att nämna hennes namn (“ce nom maudit”; “detta förbannade namn”). Orgeln från kyrkan ackompanjerar honom när han hoppas kunna övervinna denna besatthet. Men snart återkommer smärtan och han avslutar denna stora aria med ett vackert diminuendo.

Vi hör Nicolai Gedda (1925-1987). Han var en tenor som var mycket uppskattad av kännare. Hans röst fängslade mindre med sin genomträngande kraft än med sin röstkonst och sitt extraordinära omfång. Kesting kommenterar: “Han lyckas alltid kombinera vokal elegans med absolut trovärdighet, som i klosterscenen från 1962 års inspelning av Manon under Georges Prêtre: han utformar recitativet som en monolog av en förvirrad ung man som tar sin tillflykt till klostret för sin ödesdigra kärlek. I arian överväldigas Des Grieux (och med honom lyssnaren) av känslor för Manon; i det parlandoformade mittpartiet besegrar Gedda återigen sig själv medan orgelackord ljuder – för att sedan återigen ryckas med i mästerligt utformade crescendon.”

Je suis seul… ah fuyez douce images – Gedda