3 odödliga stycken från Gounods FAUST – de bästa tolkningarna på YouTube

Gounods Faust är en av de allra största operorna. Det är ett mästerverk med många stycken som har blivit berömda. Rollen som Margarethe är en av de vackraste och mest krävande rollerna i operalitteraturen.

Fausts stora aria ” Salut! demeure chaste et pure”

Ett kännetecken för denna berömda aria är att tenoren ackompanjeras av en soloviolin, som spelar runt hans röst under hela stycket. Berlioz ansåg att detta konststycke hos Gounod “gör mycket mer skada än nytta för helheten, och jag tror att sångaren Duprez hade rätt, som en dag, när ett instrumentalt solo i orkestern ackompanjerade honom i en romans, sa: “Detta djävulens instrument, med sina löpningar och variationer, irriterar mig som en fluga som surrar runt mitt huvud och vill sitta på min näsa. ”

Conde kontrade att Gounod använde violinen för att säga det som orden bara kunde säga till hälften (“ ce que les mots ne disent qu’à demi “).

Fausts ord är andliga och uttrycksfulla. Ord som ” innocente et divine ” eller ” Que de richesse ” ger sångaren möjlighet att visa sin rösts subtilitet och rikedom. Intensiteten ökar stadigt fram till arians klimatiska höjdpunkt med det spektakulära höga C, som bör sjungas smakfullt och under inga omständigheter göras grov och applåderande, vilket skulle förstöra stämningen i detta stycke. Stycket avslutas vackert med soloviolin i adagio.

Björlings tolkning är kanske oslagbar. Han har spelat in denna aria upprepade gånger. I den här inspelningen ser vi honom i en tv-produktion. Vi noterar en osäker blick i början, men sedan bedrar Björling lyssnaren från första sekunden. Han förvandlas till en öm, romantisk älskare. Hans sång och spel är av stor naturlighet, liksom det höga C:et i slutet. Detta framförande, tillsammans med Carusos tolkning, är och var en blåkopia för alla tenorer som följde efter dem.

Salut, demeure chaste et pure – Björling

Margarete ser juvelerna – den berömda juvelarrian

Detta stycke kräver röstomfång av en lyrisk koloratursopran. Större delen av operan är skriven för en lirico-spinto, dramatisk sopran som på ett trovärdigt sätt kan gestalta alla känslor: Hon måste gestalta den unga kvinnans oskuld, sedan vara Fausts älskare, sedan den hängivna kyrkobesökaren, senare den tragiskt övergivna och slutligen den galna, fängslade. I denna aria läggs nu den koketta unga kvinnans musik till, späckad med ornamentering.

Detta breda spektrum av krav gör Margarete till en av de mest krävande rollerna i operalitteraturen och följaktligen svårbesatt. Den berömde brittiske sångarkritikern John Stean skrev 1971 att i den historia som dokumenterats av skivor kunde endast fyra sångare täcka hela detta röstspektrum: Lili Lehmann, Rosa Ponselle, Maria Callas och Montserrat Caballé. Det finns inspelningar av denna opera av två av dessa sångare.
Med stor, lekfull lekfullhet och vacker röst hör vi Angela Gheorghiu.

Ah! je ris de me voir – Gheorghiu

Den storslagna scenen i fängelsehålan

Denna tercet är en av de vackraste passagerna i operan. Om man tar jämförbara scener från andra verk som måttstock (t.ex. fängelsehålsscenen i Trovatore eller verk från Grand Opéra), är den här passageens korthet förvånande. Gounod komponerar denna passage kompakt och dramatiskt. Refrängen “Anges pures, anges radieux” upprepas flera gånger, alltid en halv ton högre, vilket skapar en kusligt dramatisk effekt.
I den stora apotheos med kör som följer dömer ärkeängeln djävulen.

Tolkningen av denna tercet bevisar bokstavligen den dramatiska karaktären hos denna passage, och att det är en av de mest dramatiska passagerna i någon opera. De tre sångarnas prestationer är formidabla och tenorens och sopranens avslutande B är fantastiskt.

A l’étude mon maître – Björling / Moore / Dickson