GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB – en aria ur operan Den döda staden

Operguiden online för Erich Korngolds aria GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB

Läs Intressanta fakta och hör fantastiska YouTube-videor om Korngolds berömda aria “GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB”.

Om du vill läsa och höra mer om THE DEAD CITY, klicka på den här länken till operaporträttet.

Arian GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB – synopsis och bakgrund

 
Synopsis: I Pauls dystra lägenhet i Brygge. Hushållerskan Brigitta tar emot Pauls gamla vän Frank som har rusat hit. De tittar på den dekorerade bilden av Pauls avlidna hustru, framför vilken en hårflätning av Marie visas upp som en relik. Brigitta berättar för honom om Pauls märkliga tillstånd. Paul kommer tillbaka till sin lägenhet och är glad över att se sin vän Frank. Paul framstår inte alls för Frank som Brigitta hade beskrivit honom. Nästan extatiskt berättar han om ett möte han hade med sin imaginära fru i sina armar under en av sina ensamma promenader. Han såg en kvinna som såg ut som hans Marie. Nästa dag talade han med henne, hennes röst var som Maries, Gud hade gett henne tillbaka till honom. Frank försöker förklara för honom att han hade fallit in i vanföreställningen “drömmen om att återvända”. Men Frank vill inte veta något om det. Klockan ringer, Paul väntar redan på Marietta. Han tittar på bilden av sin hustru och är lycklig över att Gud har gett henne tillbaka till honom! Marietta kommer in och Paul är fascinerad av henne, som ser så bedrägligt lik hans Marie. När han ger henne en halsduk och hon kastar den över sig, ropar han extatiskt “Marie! Marietta är en dansare som är på genomresa under ett engagemang i Brygge. När hon ser en luta i lägenheten sjunger hon glatt en sång för Paul. Paul blir rörd, det är exakt samma sång som Marie brukade sjunga.
 

Detta stycke är Korngolds mest kända någonsin. Det är ett nostalgiskt solostycke (som förvandlas till en duett) mitt i ett psykodrama. Den har till uppgift att göra förhållandet mellan Paul och Marietta känslomässigt för lyssnaren, för att skapa maximal kontrast till det drama som följer, som går så långt som till Pauls mord på Marietta. Styckets karaktär är sångliknande eller till och med operettliknande. Den hålls i en A-B-A-form, där B-stämman endast består av en kort dialog.

Redan i början glittrar orkestern, som med glockenspel, celesta och harpa har en typisk senromantisk färgning. Celestans klockor framkallar en romantisk, nästan barnsligt naiv stämning:

Marietta sätter in, Korngold skriver “mycket långsamt, helt enkelt med känsla”.

Stycket är till stor del skrivet i hög tessitura för att låta spänningen mellan de två bli kännbar. På ordet “Abend” (kväll) går rösten till det höga B-dur i piano:

Strax därefter kommer Pauls röst in, full av melankoli och sorg:

Mot slutet av A-stämman, när Paul sjunger “Ich hört es oft” (Jag hörde det ofta), hör vi en mästerlig passage som Paul sjunger över ett dominant sjunde ackord som uttrycker oändlig melankoli…

… och i stället för att lösa upp den i dur, ändrar Korngold kortfattat musiken i moll som genast klättrar upp till D-dur, där han låter oss vältra oss i njutning i musiken för de sista takterna av A-satsen (som börjar med “schönsten”):

Aria – texten till GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB

 
Glück, das mir verblieb,
Rück zu mir, mein treues Lieb.
Abend sinkt im Haag
Du är ljus och dag.
Bange pochet Herz an Herz.
Hoffnung schwingt sich himmelwärts.

PAUL
(som förlorad)
Wie wahr, ein traurig Lied.

MARIETTA
Das Lied vom treuen Lieb,
Das sterben muß.

(wird aufmerksam)

Was haben Sie?

PAUL
Ich kenne das Lied.
Ich hört es oft in jungen,
In Schöneren Tagen…
Es hat noch eine Strophe,
Weiß ich sie noch?

(er setzt mekaniskt fort. Sie spelar die Laute und fällt
ein. Die Strahlen der untergehenden Sonne überfluten
båda.)

Naht auch Sorge trüb,
Rück zu mir, mein treues Lieb.
Neig dein blaß Gesicht,
Sterben trennt uns nicht.
Mußt du einmal von mir gehn,
Jag tror att det finns en överraskning.
 
Glädje, det förblev för mig,
Tillbaka till mig, min trogna kärlek.
Kvällen faller i Haag
Jag är ljus och dag.
Bange trycker hjärta mot hjärta.
Hoppet svänger mot himlen.

PAUL
(som förlorad)
Så sant, en sorglig sång.

MARIETTA
Den trogna kärlekens sång,
som måste dö.

(blir uppmärksam)

Vad har du?

PAUL
Jag kan den här sången.
Jag hör den ofta hos pojkar,
I trevligare dagar …
Den har fortfarande en strof,
Minns jag fortfarande henne?

(Han fortsätter mekaniskt.) Hon spelar luta och faller.
och faller ner på. Den nedåtgående solens strålar översvämmar
båda.)

Söm också oroa sig molnigt,
Tillbaka till mig, min trogna kärlek.
Luta ditt bleka ansikte,
Döden skiljer oss inte åt.
Måste du någonsin gå från mig,
Tro mig, det finns en återuppståndelse.
 

Kända tolkningar av GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB

Vi hör först duetten i den ursprungliga instrumenteringen för sopran och tenor.

Först i inspelningen med Jonas Kaufmann och Julia Leiter. Kaufmann debuterade 2019 i rollen som Paul.

Glück, das mir verblieb – Kaufmann / Leiter

Nästa version med tjugotalets drömpar, Richard Tauber och Lotte Lehmann. Du kan höra mer från Lotte Lehmann nedan. Erich Korngold kallade Richard Tauber för “den ideala Paul”.

Glück, das mir verblieb – Lehmann / Tauber

Följande inspelningar är soloversioner för sopran:

En himmelsk version av Elisabeth Schwarzkopf, som kännetecknas av det långsamma tempot. Längtan i hennes röst, som är hes av spänning, smälter i bästa bemärkelse.

Glück, das mir verblieb – Schwarzkopf

Maria Jeritza debuterade i New York i rollen som Marietta och inledde sin världskarriär med denna roll.

Glück, das mir verblieb – Jeritza

Lotte Lehmann var Jeritzas stora rival. Vid flera tillfällen uppträdde de två tillsammans och Lehmann sade att Jeritza också slog henne i revbenen på scenen för att få henne att se bättre ut. I duellen mellan de två sångerskorna i denna aria klarar sig Lehmann mycket bättre, man hör bara “Abend” “kväll” med det höga B-dur, som Lehmann klättrar vackert (0:34) medan Jeritza kringgår den höga tonen (se ovan).

Glück, das mir verblieb – Lehmann

Peter Lutz, opera-inside, operaguiden online till låten “GLÜCK, DAS MIR VERBLIEB” från operan “Den döda staden” av Erich Korngold.